princessconsuelabananahammock

Igar pa flyget var alla vi tre med om var forsta riktiga nara-doden-upplevelse. Jag, Lisa, kanner hur det borjar handa nagot i satet bakom, det var som om nagan klumpig person pa ett klumpigt satt forsokte styra upp nagat. Plotsligt reagerar jag pa att nagon borjar greppa tag om mitt har. Jag blir irriterad och vander mig om. Framfor mig star en kvinnlig version av den stora indianen i Gokboet. Slem, krak och fradga hanger fran munnen och hennes stora hander forsoker trycka fram mitt sate och hon fortsatter greppa efter mig. Carro och Maria, som nu fatt syn pa odjuret, staller sig snabbt upp precis som jag redan gjort. Eftersom vi trodde att det var ute med oss och dodsangesten tog over, flydde vi bort langs mittgangen. Vi informerade flygvardinnan om det instabila laget pa rad 23 och personalen kommer snabbt till undsattning. Allt som hade hant var att hon hade spytt, men maste man bete sig som The Grudge bara for lite spya?

Nu ar vi iaf ordentligt forberedda pa radsla, nagot man bor vara i Sydamerika. Sa hon gjorde kanske bara sitt jobb trots allt.

Till slut kom vi varje fall fram till hotellet. Frukostbuffen var en stor besvikelse, men sant maste man ocksa vanja sig vid.

Nu vantar taxin som ska ta oss ut till Costa Ricas kust, vi borjar i surfparadiset Jaco pa vastkusten, SO LONG