princessconsuelabananahammock

Dag 1, 26/1
Idag borjade aventyret. Det forsta vi har lagt marke till ar ju sjalvklart gruppen. Vi har en valdigt ung grupp, bortsett fran en gammelgadda, hon ar ca 30 men beter sig som 10. Hon ska synas och horas hela tiden, hon klagar och ater och ar standigt gruppens stoppkloss. Resten ar i princip fran Australien, vilket passar Maria utmarkt, da hon kan briljera med sin fantastiska engelska. En storrokande engelsman och tva norska jantor har vi ocksa med oss pa farden.

Guiden ar skon, men lite mycket snacka om positive energy, follow your heart och the right spirit.

Idag korde vi en minihiking pa tva timmar for att kanna pa hur vandringen kommer bli, vissa kanner mer an andra.

Vi har forsokt andra diverse flygtider, men det ar svart nar alla vagrar prata natt annat an spanska. Den enda i byn som kunde hjalpa oss var en lakare, som var tvungen att smita ivag pa uppdrag, och lat oss passa hans mottagning bland kanyler och sarsprit.



Dag 2, 27/1
Idag ar det tva manader kvar tills Lisa fyller ar.

Idag har vi vandrat i ca 6 timmar och var guide har anvant sina favvoord mer an lovligt (hey guys, "play" attention, approximately, please have a look). Eftersom tjejer inte far spela fotboll har har vi ocksa agerat hejaklack at vara fotbollskillar (en rokare, en fotograf, en konstnar och var guide i bandana troendes att han ar Messi), alltsa ingen bra match och inte sa mycket heja.


Dag 3, 28/1
Denna dagen gar inte att beskriva som annat an som ett helvete. Vi vacktes 05:30 efter en taltnatt med for mycket osregn och for lite somn. Det var tur att vi fick en bra frukost med grot och omelett for det skulle droja 8 timmars vandring innan nasta mal. Dagens vandring bestod av 4 timmars smartsam vaggklattring. Det var pa allvar standig 80 graders lutning hela formiddagen och vi visste inte om vi skulle borja skratta eller grata. Lisa och Maris valde att grata, medan Carro valde att skratta. Vi 3 var trots detta de enda som holl guidens tempo, och vi 4 nadde toppen 2 timmar fore beraknad tid. Dar uppe vantade dimma, osregn och svettfrossa och nu var det 2 timmar 80 graders nedforsbacke att ga. Det blir ganska tufft nar benen ar spaghetti. Men vi nadde 4200 meter, och det kandes i hela kroppen att man befann sig i for tunn luft. Nu bor vi mitt i urskogen och bredvid vart talt kan man tvatta sig i ett vattenfall. Man gor inte sa mycket mer an att sova och ata, sa det ar ju tur att maten ar toppen.

Var grupp har 24 porters som bar vara vaskor, talt, alla mat och utrustning. Dom ar ikladda lila fotbollstrojor och hemmagjorda sandaler och nadde toppen nar vi var halvvags dit.

Imorgon vantar den langsta och vackraste strackan. Den ser man fram emot en dag som denna.


Dag 4, 29/1
Den har natten var om mojligt annu varre an den forra. Det osregnade hela natten och var iskallt. Det var en langre vandring idag, men de 1,6 milen underlattades av det nagot battre vadret och de nagot farre uppforsbackarna. Maria drogs med illamaende och huvudvark medan Lisa och Carro tog extrarundan for att se nagra fler ruiner.

Igar kvall startade vi aven upp en liten tavling, vem som kan knapa ihop den fulaste bilden pa sig sjalv. Carro kande att hon var tvungen att lagga in sitt bidrag redan igar kvall. Konkurrensen kommer bli hard...

Maten blir bara godare och godare for varje dag, vilket ar synd, eftersom toaletterna bara blir ackligare och ackligare. Idag skulle vi aven fatt ta den forsta duschen sedan i Mandags, men oturligt nog for manga (och tur for oss) hade gardagens skyfall forstort roren, sa duschen for vanta ett dygn till. Men den som vantar pa natt gott...


Dag 5, 30/1
Idag vacktes vi kl 03:30. Det forsta vi mottes av var var fylleguide, som hade festat nonstop natten lang. Alla i gruppen hade lagt sig runt 22.tiden, medan vara tva guider unnade sig lite for mycket. Med blodsprangde ogon, bokstavligt talat vinglade dessa tva spritstinkande ivag mot Machupicchu. Var huvudguide kunde inte prata, tappade bort sina vandrarstavar och tuggade kokablad som ett djur. Detta tillsammans med att det osregnade (vilket betydde att soluppgangen vi gatt upp sa tidigt for inte syntes) kandes som ett daligt skamt. Till raga pa allt hade nu Marias feber nu utvecklats till magsjuka. Men vi tog oss sa klart de 6 km till vart mal - Machupicchu. Nu hade det slutat regna, och enligt var nagot nyktrare guide var detta det basta vadret. Dimman gjorde att staden forsvann och ateruppstod om vartannat, och plotsligt kandes det som att skamtet hade blivit lite battre.

Dom har dagarna har varit riktigt pafrestande; en otrolig fysisk anstrangning, daligt med somn, vidriga toaletter, sjuka och framforallt det daliga vadret gjorde att det racker att gora detta en gang.

Men det vi har sett och kant under dessa dagar gar inte att beskriva, visa pa kort eller se pa film. Att vandra Inkaleden och ha sett allt med egna ogon ar vart mycket. Man angrar inte det man gor, man angrar det man inte gor...